Kroppen ger upp!

Det var den 14 juni och det har gått nästan 3 månader sen lägenheten brann ner. Jag har försökt jobba så gott jag har kunnat och försökt leva mitt liv som jag levde innan allt hände.

 

Jag skulle börja jobba klockan 12.00 och jag gick för en gång skull upp i tid för att göra mig i ordning och hinna dricka lite kaffe.Jag var väldigt pigg och glad vilket var ovanligt då. kaffet smakade underbart och dansa runt i brorsans lägenhet och kände mig allmänt lycklig.

 

Började sedan gå till bussen och så fort jag satte mig kände jag att min syn började bli sämre. Jag tänkte inte så mycket på det då jag ser dåligti allmänhet. Jag började svettas något extremt och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, min syn blev ännu sämre så jag såg nästan inget.Jag hoppar av bussen och går in till jobbet och hoppas på att de ska bli bättre snar, hinner inte mer än logga in på min dator så börjar hela min kropp domna bort och och börjar skaka och gråta.

 

Jag skriver till min kollega att hon ska komma då jag tror att jag kommer svimma, hon sätter sig bredvid mig och hela min kropp börjar krampa och jag är näst in till inte i medvetande. Jag hör knappt vad någon säger och jag ser inget.Då vi är jätte många på jobbet och vi jobbar nära varandra var det jätte jobbigt att få denna känslan just nu. jag skriker bara att det gör ont och att de ska få de att sluta. Flera va mina chefer kommer och försöker lugna ner mig och undrar om det går att flytta på min men jag har sådana kramper så det går inte.  

 En av cheferna ringer ambulansen och det tar ungefär 30 min för dem att komma dit. När de till slut kommer får jag lugnande i en spruta vilket hjälper lite sen kör de iväg mig till akuten och min kollega följer med.

 

Precis när jag kommer dit börjar allt igen då mitt lugnade troligtvis hade släppt så de ger mig en högre dos till.Sjuksköterskorna tar lite olika prover på mig för att de så jag inte har fått ett epilepsianfall och det var de inte. Min kramper i händerna och fötterna efter ungefär en timma sen kommer min kompis Rebecca och hämtar mig så jag får åka hem. Jag fick utskrivet Atarax som är en lugnande medicin om det händer igen under dagen.

 

Det var en riktigt jobbig händelse då jag inte brukar få så stora panikattacker och speciellt inte på jobbet. Jag skämdes något fruktansvärt och ville aldrig mer gå tillbaka till jobbet kände jag just då det var jätte många som såg vad som hände.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

levmedangest.blogg.se

Denna bloggen handlar om psykisk ohälsa enligt mig och jag kommer dela med mig av min olycka jag var med om och hur jag lever med paniksyndrom idag. Jag kommer också visa att det går att leva med paniksyndrom och inte låta ta över.

RSS 2.0