Jag sa redan från början att jag inte kommer klara mig utan att ha en katt i hemmet men sen var jag väldigt osäker på om jag var redo för en ny katt.

Jag satt och kollade på katter varje dag och så en dag hittar jag de finaste kattungar jag har sätt. Började fundera om jag skulle skriva och se om det fanns någon kvar men sen så struntade jag i de för jag började tänkte på mina tjejer som förvann och det kändes inte rätt att skaffa en ny katt.

Det gick några dagar och sen hade jag ett nytt möte med min psykolog och vi pratade om allt som har hänt och om katterna och nu är jag på den punkten att jag kan prata om dem att utan börja gråta.

Min psykolog säger till mig att hon märker hur mycket jag älskade dem och att jag måste sluta klandra mig själv för deras död, hon säger också att hon ser hur jag skiner upp när jag pratar om dem och frågar om jag har funderat på att skaffa en ny katt att flytta hem med.

Väldigt kul att hon frågar denna frågan när jag för bara några dagar sen var nära på att höra av mig till en med kattungar.

Jag säger till henne att jag vill ha en katt men att jag inte vet om jag är redo då jag vill kunna ge samma kärlek som jag har gjort till mina andra tjejer.

Hon säger till mig att hon tror att jag behöver någon att flytta hem med för att kunna känna lycka och att jag kommer kunna ge samma kärlek till den nya katten som till de andra.

Jag går hem och gråter en skvätt och sen bestämmer jag mig för att höra av till kvinnan med katterna. Hon vill att jag ringer till henne för att få en uppfattning om vem jag är och vi pratar i en halvtimma.

Jätte mysig tant och hon vill mer än gärna att jag köper en av katterna och hon säger att det finns en kattunge kvar som inte är tingad än och det är en liten tjej som heter Daisy. Jag blir alldeles varm i kroppen av lycka och längtar så mycket tills att få hämta henne.

Jag brorsan och hans tjej åker förbi Jönköping för att hämta henne. Vi kommer hem och hon börjar direkt att leka och spinner jätte mycket och då visste jag att det var min nya kärlek.

Första dagarna var hemska då jag hela tiden trodde hon slutade andas och kunde inte lämna lägenheten för jag trodde hon skulle dö om jag lämnade henne, jag hade svårt att våga känna mig glad för henne dom första dagarna men sen blev det bättre och bättre.