Ett svårt val

Jag sa redan från början att jag inte kommer klara mig utan att ha en katt i hemmet men sen var jag väldigt osäker på om jag var redo för en ny katt.

Jag satt och kollade på katter varje dag och så en dag hittar jag de finaste kattungar jag har sätt. Började fundera om jag skulle skriva och se om det fanns någon kvar men sen så struntade jag i de för jag började tänkte på mina tjejer som förvann och det kändes inte rätt att skaffa en ny katt.

 

 



Det gick några dagar och sen hade jag ett nytt möte med min psykolog och vi pratade om allt som har hänt och om katterna och nu är jag på den punkten att jag kan prata om dem att utan börja gråta.

Min psykolog säger till mig att hon märker hur mycket jag älskade dem och att jag måste sluta klandra mig själv för deras död, hon säger också att hon ser hur jag skiner upp när jag pratar om dem och frågar om jag har funderat på att skaffa en ny katt att flytta hem med.

Väldigt kul att hon frågar denna frågan när jag för bara några dagar sen var nära på att höra av mig till en med kattungar.

Jag säger till henne att jag vill ha en katt men att jag inte vet om jag är redo då jag vill kunna ge samma kärlek som jag har gjort till mina andra tjejer.

Hon säger till mig att hon tror att jag behöver någon att flytta hem med för att kunna känna lycka och att jag kommer kunna ge samma kärlek till den nya katten som till de andra.

Jag går hem och gråter en skvätt och sen bestämmer jag mig för att höra av till kvinnan med katterna. Hon vill att jag ringer till henne för att få en uppfattning om vem jag är och vi pratar i en halvtimma.

Jätte mysig tant och hon vill mer än gärna att jag köper en av katterna och hon säger att det finns en kattunge kvar som inte är tingad än och det är en liten tjej som heter Daisy. Jag blir alldeles varm i kroppen av lycka och längtar så mycket tills att få hämta henne.

Jag brorsan och hans tjej åker förbi Jönköping för att hämta henne. Vi kommer hem och hon börjar direkt att leka och spinner jätte mycket och då visste jag att det var min nya kärlek.

Första dagarna var hemska då jag hela tiden trodde hon slutade andas och kunde inte lämna lägenheten för jag trodde hon skulle dö om jag lämnade henne, jag hade svårt att våga känna mig glad för henne dom första dagarna men sen blev det bättre och bättre.

 
 

Sjukskrivning

 Jag är hemma i tre dagar sen kommer jag tillbaka till jobbet i tron om att jag skulle jobba. Jag möter min chef som säger att vi ska ha ett möte med en högre chef om allt som har hänt.

 

De säger att jag inte behöver logga på datorn utan att vi börjar med mötet. Den högre chefen frågar hur allt är och jag säger att det är bra för jag vill inte att någon ska veta hur jag mår. Hon säger att hon är orolig över hur jag mår och att de inte tycker jag ska vara på jobbet nu utan sjukskriva mig för att komma på fötter igen. 

Helst vill jag inte va sjukskriven då det är semester och vi är så några på jobbet som jobbar och att de är elakt mot min kollegor. Jag får sagt till mig att det är inte jag som ska oroa mig över de utan att de är deras jobb att oroa sig över jag ska bara tänka på att må bättre. 

Jag säger till dem att jag inte får sjukskrivning av mig läkare, de säger till mig att de kommer ordna det och att jag ska ge hennes nr till läkaren så hon kan prata med dem om läkaren nekar min sjukskrivning.

 

Jag kände mig otroligt lättad över att ha fått prata med dem och att de förstår att jag egentligen mår fruktansvärt dåligt. Jag slipper stressen av att känna mig dum mot både kollegor och jag slipper oroa mig över vad cheferna ska säga.

 

De vill inte att jag loggar in och jobbar den dagen utan jag går hem och ringer läkaren och bokar en ny tid. 

Jag går till läkaren några dagar senare och jag är så nervös så jag håller på att spy. Jag får samma läkare som jag hade första gången som nekade mig sjukskrivningen.

 

Börjar förklara vad som har hänt och att jag inte kan jobba då jag snart går in i väggen. Hon tar fram ett papper och läser upp olika symptom för paniksyndrom och depression, allt stämde in på mig så hon godtog äntligen att jag skulle bli sjukskriven.

 

Jag blir sjukskriven 100 % i 13 dagar den börjar jag jobba 25,50 och sen 75 % efter det sen har jag semester i 3 veckor vilket var så skönt.Hon skrev också ut Sertralin till mig som är en tablett man tar 1 gång om dagen. Det är ett antidepressiva läkemedel som ska hjälpa mot mina panikattacker.

 

 

Kroppen ger upp!

Det var den 14 juni och det har gått nästan 3 månader sen lägenheten brann ner. Jag har försökt jobba så gott jag har kunnat och försökt leva mitt liv som jag levde innan allt hände.

 

Jag skulle börja jobba klockan 12.00 och jag gick för en gång skull upp i tid för att göra mig i ordning och hinna dricka lite kaffe.Jag var väldigt pigg och glad vilket var ovanligt då. kaffet smakade underbart och dansa runt i brorsans lägenhet och kände mig allmänt lycklig.

 

Började sedan gå till bussen och så fort jag satte mig kände jag att min syn började bli sämre. Jag tänkte inte så mycket på det då jag ser dåligti allmänhet. Jag började svettas något extremt och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, min syn blev ännu sämre så jag såg nästan inget.Jag hoppar av bussen och går in till jobbet och hoppas på att de ska bli bättre snar, hinner inte mer än logga in på min dator så börjar hela min kropp domna bort och och börjar skaka och gråta.

 

Jag skriver till min kollega att hon ska komma då jag tror att jag kommer svimma, hon sätter sig bredvid mig och hela min kropp börjar krampa och jag är näst in till inte i medvetande. Jag hör knappt vad någon säger och jag ser inget.Då vi är jätte många på jobbet och vi jobbar nära varandra var det jätte jobbigt att få denna känslan just nu. jag skriker bara att det gör ont och att de ska få de att sluta. Flera va mina chefer kommer och försöker lugna ner mig och undrar om det går att flytta på min men jag har sådana kramper så det går inte.  

 En av cheferna ringer ambulansen och det tar ungefär 30 min för dem att komma dit. När de till slut kommer får jag lugnande i en spruta vilket hjälper lite sen kör de iväg mig till akuten och min kollega följer med.

 

Precis när jag kommer dit börjar allt igen då mitt lugnade troligtvis hade släppt så de ger mig en högre dos till.Sjuksköterskorna tar lite olika prover på mig för att de så jag inte har fått ett epilepsianfall och det var de inte. Min kramper i händerna och fötterna efter ungefär en timma sen kommer min kompis Rebecca och hämtar mig så jag får åka hem. Jag fick utskrivet Atarax som är en lugnande medicin om det händer igen under dagen.

 

Det var en riktigt jobbig händelse då jag inte brukar få så stora panikattacker och speciellt inte på jobbet. Jag skämdes något fruktansvärt och ville aldrig mer gå tillbaka till jobbet kände jag just då det var jätte många som såg vad som hände.

levmedangest.blogg.se

Denna bloggen handlar om psykisk ohälsa enligt mig och jag kommer dela med mig av min olycka jag var med om och hur jag lever med paniksyndrom idag. Jag kommer också visa att det går att leva med paniksyndrom och inte låta ta över.

RSS 2.0