Ett svårt val

Jag sa redan från början att jag inte kommer klara mig utan att ha en katt i hemmet men sen var jag väldigt osäker på om jag var redo för en ny katt.

Jag satt och kollade på katter varje dag och så en dag hittar jag de finaste kattungar jag har sätt. Började fundera om jag skulle skriva och se om det fanns någon kvar men sen så struntade jag i de för jag började tänkte på mina tjejer som förvann och det kändes inte rätt att skaffa en ny katt.

 

 



Det gick några dagar och sen hade jag ett nytt möte med min psykolog och vi pratade om allt som har hänt och om katterna och nu är jag på den punkten att jag kan prata om dem att utan börja gråta.

Min psykolog säger till mig att hon märker hur mycket jag älskade dem och att jag måste sluta klandra mig själv för deras död, hon säger också att hon ser hur jag skiner upp när jag pratar om dem och frågar om jag har funderat på att skaffa en ny katt att flytta hem med.

Väldigt kul att hon frågar denna frågan när jag för bara några dagar sen var nära på att höra av mig till en med kattungar.

Jag säger till henne att jag vill ha en katt men att jag inte vet om jag är redo då jag vill kunna ge samma kärlek som jag har gjort till mina andra tjejer.

Hon säger till mig att hon tror att jag behöver någon att flytta hem med för att kunna känna lycka och att jag kommer kunna ge samma kärlek till den nya katten som till de andra.

Jag går hem och gråter en skvätt och sen bestämmer jag mig för att höra av till kvinnan med katterna. Hon vill att jag ringer till henne för att få en uppfattning om vem jag är och vi pratar i en halvtimma.

Jätte mysig tant och hon vill mer än gärna att jag köper en av katterna och hon säger att det finns en kattunge kvar som inte är tingad än och det är en liten tjej som heter Daisy. Jag blir alldeles varm i kroppen av lycka och längtar så mycket tills att få hämta henne.

Jag brorsan och hans tjej åker förbi Jönköping för att hämta henne. Vi kommer hem och hon börjar direkt att leka och spinner jätte mycket och då visste jag att det var min nya kärlek.

Första dagarna var hemska då jag hela tiden trodde hon slutade andas och kunde inte lämna lägenheten för jag trodde hon skulle dö om jag lämnade henne, jag hade svårt att våga känna mig glad för henne dom första dagarna men sen blev det bättre och bättre.

 
 

Kroppen ger upp!

Det var den 14 juni och det har gått nästan 3 månader sen lägenheten brann ner. Jag har försökt jobba så gott jag har kunnat och försökt leva mitt liv som jag levde innan allt hände.

 

Jag skulle börja jobba klockan 12.00 och jag gick för en gång skull upp i tid för att göra mig i ordning och hinna dricka lite kaffe.Jag var väldigt pigg och glad vilket var ovanligt då. kaffet smakade underbart och dansa runt i brorsans lägenhet och kände mig allmänt lycklig.

 

Började sedan gå till bussen och så fort jag satte mig kände jag att min syn började bli sämre. Jag tänkte inte så mycket på det då jag ser dåligti allmänhet. Jag började svettas något extremt och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, min syn blev ännu sämre så jag såg nästan inget.Jag hoppar av bussen och går in till jobbet och hoppas på att de ska bli bättre snar, hinner inte mer än logga in på min dator så börjar hela min kropp domna bort och och börjar skaka och gråta.

 

Jag skriver till min kollega att hon ska komma då jag tror att jag kommer svimma, hon sätter sig bredvid mig och hela min kropp börjar krampa och jag är näst in till inte i medvetande. Jag hör knappt vad någon säger och jag ser inget.Då vi är jätte många på jobbet och vi jobbar nära varandra var det jätte jobbigt att få denna känslan just nu. jag skriker bara att det gör ont och att de ska få de att sluta. Flera va mina chefer kommer och försöker lugna ner mig och undrar om det går att flytta på min men jag har sådana kramper så det går inte.  

 En av cheferna ringer ambulansen och det tar ungefär 30 min för dem att komma dit. När de till slut kommer får jag lugnande i en spruta vilket hjälper lite sen kör de iväg mig till akuten och min kollega följer med.

 

Precis när jag kommer dit börjar allt igen då mitt lugnade troligtvis hade släppt så de ger mig en högre dos till.Sjuksköterskorna tar lite olika prover på mig för att de så jag inte har fått ett epilepsianfall och det var de inte. Min kramper i händerna och fötterna efter ungefär en timma sen kommer min kompis Rebecca och hämtar mig så jag får åka hem. Jag fick utskrivet Atarax som är en lugnande medicin om det händer igen under dagen.

 

Det var en riktigt jobbig händelse då jag inte brukar få så stora panikattacker och speciellt inte på jobbet. Jag skämdes något fruktansvärt och ville aldrig mer gå tillbaka till jobbet kände jag just då det var jätte många som såg vad som hände.

De värsta listorna jag någonsin har fått.

 

Dagarna fortsätter och det är samma sak varje dag massa samtal med försäkringsbolaget och andra företag panikattacker stup i kvarten och en känsla av värdelöshet.

 

Min bror kommer in med två tjocka kuvert som är från mitt försäkringsbolag och när jag öppnar det är det 20 listor fyllda min mina saker som har blivit slängda.

 

Jag var tvungen att gå igenom dessa listor och skriva pris och vilket år allt var inköpt. Jag fick en chock av hur mycket det var som va slängt då jag i mitt huvud hade hoppats på att några saker skulle gå att rädda speciellt vissa saker i mitt rum där dörren var stängd när det brann.

 

Jag började gå igenom alla listor för att se vad det var de har slängt, det var sjukt jobbigt att läsa allt så det var mycket tårar men också lite skratt emellan raderna då jag började fundera på varför jag ens har haft vissa saker som t.ex. 500 muffinsformar och 1000 knäckformar, vilket jag verkligen inte har behövt då jag aldrig bakat muffins och sen tyckte jag synd om tjejerna som fick räkna alla dessa formar för att varenda liten sak skulle stå med på listorna. ( Haha)

 

Jag börjar sedan med en sida i taget och det är väldigt svårt att komma ihåg när allt köptes in samt vad det kostade. Jag satt på olika hemsidor för få ett lite hum om vad saker kan kosta. Det tog mig nästintill 4 hela dagar innan jag var färdigt med allt.

 

Gud vilken skön känsla att skriva in sista priset och året och sedan bara skicka tillbaka listorna och äntligen känna att man kommer någonstans i allt kaos.

 

Det tar någon vecka för allt bolaget att gå igenom alla listor och kolla vad som ska betalas ut. Jag och en vän tar en weekend hos en kompis i Trollhättan för att komma iväg och bara kunna ha lite kul.

 

Det var verkligen behövligt att komma dit och få äta gott, skatta och bara ha så sjuk kul för en gångs skull.

 

På väg hem när jag och Tilda sitter på tåget kommer glädjebeskedet att allt är klart med försäkringsbolaget och pengar kommer komma inom kort. Jag gick back ca 100.000 kronor men för mig gjorde de inget jag fick så jag klarar att starta mig ett nytt liv.

 

Jag började skaka och min vän Tilda undrar vad det är, jag börjar gråta och denna gången är det lyckliga tårar och tårar av lättnad. Vi hoppar av i Göteborg för att vänta på nästa tåg till Kalmar och så fort vi hoppar av börjar jag gråta ännu mer jag är så lättad att jag knappt kan stå på benen.

 

Jag tror man kan förstå vilket stress det är innan man får veta om försäkringen går igenom eller inte om man inte har upplevt de själv. Den lättnaden som föll över mig av att veta att jag kommer kunna starta ett liv igen och allt kommer ordna sig var helt extrem. Nu kunde jag fokusera på att börja må bra och försöka komma tillbaka till livet.  

levmedangest.blogg.se

Denna bloggen handlar om psykisk ohälsa enligt mig och jag kommer dela med mig av min olycka jag var med om och hur jag lever med paniksyndrom idag. Jag kommer också visa att det går att leva med paniksyndrom och inte låta ta över.

RSS 2.0