Ett svårt val

Jag sa redan från början att jag inte kommer klara mig utan att ha en katt i hemmet men sen var jag väldigt osäker på om jag var redo för en ny katt.

Jag satt och kollade på katter varje dag och så en dag hittar jag de finaste kattungar jag har sätt. Började fundera om jag skulle skriva och se om det fanns någon kvar men sen så struntade jag i de för jag började tänkte på mina tjejer som förvann och det kändes inte rätt att skaffa en ny katt.

 

 



Det gick några dagar och sen hade jag ett nytt möte med min psykolog och vi pratade om allt som har hänt och om katterna och nu är jag på den punkten att jag kan prata om dem att utan börja gråta.

Min psykolog säger till mig att hon märker hur mycket jag älskade dem och att jag måste sluta klandra mig själv för deras död, hon säger också att hon ser hur jag skiner upp när jag pratar om dem och frågar om jag har funderat på att skaffa en ny katt att flytta hem med.

Väldigt kul att hon frågar denna frågan när jag för bara några dagar sen var nära på att höra av mig till en med kattungar.

Jag säger till henne att jag vill ha en katt men att jag inte vet om jag är redo då jag vill kunna ge samma kärlek som jag har gjort till mina andra tjejer.

Hon säger till mig att hon tror att jag behöver någon att flytta hem med för att kunna känna lycka och att jag kommer kunna ge samma kärlek till den nya katten som till de andra.

Jag går hem och gråter en skvätt och sen bestämmer jag mig för att höra av till kvinnan med katterna. Hon vill att jag ringer till henne för att få en uppfattning om vem jag är och vi pratar i en halvtimma.

Jätte mysig tant och hon vill mer än gärna att jag köper en av katterna och hon säger att det finns en kattunge kvar som inte är tingad än och det är en liten tjej som heter Daisy. Jag blir alldeles varm i kroppen av lycka och längtar så mycket tills att få hämta henne.

Jag brorsan och hans tjej åker förbi Jönköping för att hämta henne. Vi kommer hem och hon börjar direkt att leka och spinner jätte mycket och då visste jag att det var min nya kärlek.

Första dagarna var hemska då jag hela tiden trodde hon slutade andas och kunde inte lämna lägenheten för jag trodde hon skulle dö om jag lämnade henne, jag hade svårt att våga känna mig glad för henne dom första dagarna men sen blev det bättre och bättre.

 
 

De värsta listorna jag någonsin har fått.

 

Dagarna fortsätter och det är samma sak varje dag massa samtal med försäkringsbolaget och andra företag panikattacker stup i kvarten och en känsla av värdelöshet.

 

Min bror kommer in med två tjocka kuvert som är från mitt försäkringsbolag och när jag öppnar det är det 20 listor fyllda min mina saker som har blivit slängda.

 

Jag var tvungen att gå igenom dessa listor och skriva pris och vilket år allt var inköpt. Jag fick en chock av hur mycket det var som va slängt då jag i mitt huvud hade hoppats på att några saker skulle gå att rädda speciellt vissa saker i mitt rum där dörren var stängd när det brann.

 

Jag började gå igenom alla listor för att se vad det var de har slängt, det var sjukt jobbigt att läsa allt så det var mycket tårar men också lite skratt emellan raderna då jag började fundera på varför jag ens har haft vissa saker som t.ex. 500 muffinsformar och 1000 knäckformar, vilket jag verkligen inte har behövt då jag aldrig bakat muffins och sen tyckte jag synd om tjejerna som fick räkna alla dessa formar för att varenda liten sak skulle stå med på listorna. ( Haha)

 

Jag börjar sedan med en sida i taget och det är väldigt svårt att komma ihåg när allt köptes in samt vad det kostade. Jag satt på olika hemsidor för få ett lite hum om vad saker kan kosta. Det tog mig nästintill 4 hela dagar innan jag var färdigt med allt.

 

Gud vilken skön känsla att skriva in sista priset och året och sedan bara skicka tillbaka listorna och äntligen känna att man kommer någonstans i allt kaos.

 

Det tar någon vecka för allt bolaget att gå igenom alla listor och kolla vad som ska betalas ut. Jag och en vän tar en weekend hos en kompis i Trollhättan för att komma iväg och bara kunna ha lite kul.

 

Det var verkligen behövligt att komma dit och få äta gott, skatta och bara ha så sjuk kul för en gångs skull.

 

På väg hem när jag och Tilda sitter på tåget kommer glädjebeskedet att allt är klart med försäkringsbolaget och pengar kommer komma inom kort. Jag gick back ca 100.000 kronor men för mig gjorde de inget jag fick så jag klarar att starta mig ett nytt liv.

 

Jag började skaka och min vän Tilda undrar vad det är, jag börjar gråta och denna gången är det lyckliga tårar och tårar av lättnad. Vi hoppar av i Göteborg för att vänta på nästa tåg till Kalmar och så fort vi hoppar av börjar jag gråta ännu mer jag är så lättad att jag knappt kan stå på benen.

 

Jag tror man kan förstå vilket stress det är innan man får veta om försäkringen går igenom eller inte om man inte har upplevt de själv. Den lättnaden som föll över mig av att veta att jag kommer kunna starta ett liv igen och allt kommer ordna sig var helt extrem. Nu kunde jag fokusera på att börja må bra och försöka komma tillbaka till livet.  

Läkare som inte förstår.

Två veckor har gått och mina sjukdagar på jobbet är slut och Jag känner mig inte alls redo att börja jobba.

 

Jag tar mig till läkaren som vägrar sjukskriva mig och hon tycker att jag klarar mig bra, försöker förklara för henne att jag har panikattacker 3-4 gånger om dagen och jag kan inte sluta gråta. Jag gråter näst intill hela dagarna och sover inget på nätterna men ändå så tycker hon att jag ska jobba. Hon bokar en psykolog till mig och ber mig gå dit och sen tackar

 

Eftersom jag behövde pengar och inte fick sjukskrivning och då ingen hjälp av försäkringskassan var jag tvungen att ta mig till jobbet.

 

Natten till första jobbdagen var hemsk jag mådde så dåligt. Jag visste inte hur mycket mina kollegor visste och jag visste inte heller hur de skulle reagera och bete sig när de träffade mig. Jag kommer dit och alla beter sig normalt och min chefer va så bra, jag slapp sitta i telefon då jag jobbar på kundtjänst och fick sitta med andra arbetsuppgifter och göra allt i min takt.

 

Det gick ungefär en vecka jag levde normalt kändes som jag sov över hos min bror en helg och att jag bara skulle kunna åka hem när jag ville. Jag förträngde allt under dagarna och hamnade i en fantasivärld där jag trodde inget hade hänt. Så fort jag kom hem började jag gråta och va helt slut efter att försökt att verka glad och som allt var bra.

 

Jag vill inte att någon skulle se igenom min mur och se hur dålig jag mådde då jag aldrig egentligen har visat när jag mått dåligt förut.

 

Det gick någon vecka till och jag hade börjar gå på min egna lögn om att allt var bra, men jag började gå till psykologen ändå.

 

Första mötet med psykologen grät jag konstant i en timma. Jag tror inte jag eller min psykolog sa så mycket. Jag visste vad jag skulle behöva prata om och det var allt jag hade försökt förtränga under de senaste 2 veckorna så allt bara grann ur mig.

 

Jag gick där ifrån gråtandes och skulle egentligen gå tillbaka till jobbet men jag ringde min chef och så att jag inte kunde komma och han sa att jag skulle gå hem och komma tillbaka när jag mådde bra. Jag satte mig på en bänk vid vattnet och försökte lugna ner mig men de gick inte så jag satte mig på bussen hem till min bror och när jag kom hem fick jag en jätte stor panikattack sen sov jag i två dagar.

 

Två månad gick och jag kunde gå till jobbet då ibland annars var jag sjukskriven näst intill hela tiden. Jag jobbade ungefär 3 dagar va sjuk i 7 dagar och så fortsatte det. Jag fortsatte gå till min psykolog och de hjälpte till en viss del men de hjälpte inte mot mina panikattacker.

 

Min psykolog tyckte det var väldigt konstigt att jag inte blev sjukskriven då jag inte var kapabel till att jobba men hon kunde inte göra något utan jag var tvungen att prata med min läkare.

 

Jag var ett vrak och kände mig både dum mot mitt jobb som inte kunde vara där och så ville jag må bra men det gick inte. Jag försökte verkligen fixa allt som jag har klarat innan men det gick inte.  

levmedangest.blogg.se

Denna bloggen handlar om psykisk ohälsa enligt mig och jag kommer dela med mig av min olycka jag var med om och hur jag lever med paniksyndrom idag. Jag kommer också visa att det går att leva med paniksyndrom och inte låta ta över.

RSS 2.0